1Då kommo till Jesum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade: 2Hvi bryta dina Lärjungar de äldstas stadgar? Förty de två intet sina händer, när de skola äta bröd. 3Han svarade, och sade till dem: Hvi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull? 4Ty Gud hafver budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hvilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö. 5Men I sägen: Hvar och en må säga till fader eller moder: Det är allt Gudi gifvet, som du skulle få af mig, dig till nytto. Dermed sker då, att ingen hedrar sin fader eller sina moder; 6Och hafven dermed gjort Guds bud till intet, för edra stadgars skull. 7I skrymtare, Esaias hafver rätt spått om eder, sägandes: 8Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig. 9Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom som är menniskobud. 10Och han kallade till sig folket, och sade till dem: Hörer, och förstår. 11Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona. 12Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet? 13Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter. 14Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena. 15Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen. 16Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige? 17Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång? 18Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona; 19Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse. 20Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona. 21Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar. 22Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen. 23Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss. 24Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus. 25Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig. 26Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna. 27Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord. 28Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund. 29Och Jesus gick dädan länger fram, och kom till det Galileiska hafvet; och gick upp på ett berg, och satte sig der. 30Och till honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för Jesu fötter; och han gjorde dem helbregda; 31Så att folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud. 32Och Jesus kallade sina Lärjungar till sig, och sade: Jag ömkar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; och jag vill icke låta dem ifrå mig fastande, att de icke skola gifvas upp i vägen. 33Då sade hans Lärjungar till honom: Hvar skole vi få här i öknene så mycket bröd, der vi kunne mätta så mycket folk med? 34Sade Jesus till dem: Huru mång bröd hafven I? De sade: Sju, och några små fiskar. 35Då böd han folket sätta sig ned på jordena; 36Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfvo folkena. 37Och de åto alle, och vordo mätte; och upptogo det öfver var i styckom, sju korgar fulla. 38Och de som åto voro fyratusend män, förutan qvinnor och barn. 39Och när han hade skiljt folket ifrå sig, steg han till skepps, och kom uti den gränson vid Magdala.