1 Då sjöng Mose och Israels barn HERranom denna wisona, och sade: Jag will sjunga HERranom; ty han hafwer ena härliga gerning gjort, häst och man hafwer han stört i hafwet. 2HERren är min starkhet och lofsång, och är min salighet; han är min Gud, jag will ära honom; han är mins faders Gud, och jag will upphöja honom; 3HERren är den rätte krigsmannen: HERre är hans Namn. 4Pharaos wagnar och hans magt kastade han i hafwet; hans utkorade höfwitsmän äro fördränkte i röda hafwena. 5Djupet hafwer öfwertäckt dem; och de föllo åt bottnen såsom stenar. 6HERre, din högra hand gör stor under: HERre, din högra hand hafwer slagit fiendan. 7Och med dine stora härlighet hafwer du förstört dina motståndare; ty när du lät utgå dina grymhet, förtärde hon dem såsom strå. 8Genom ditt blåsande gåfwo sig wattnet upp, flytande wattnet stod ihop; djupen swallade ifrå hwartannat midt i hafwena. 9Fienden sade: Jag will jaga efter dem, och gripa dem, och byta rof, och fläcka mitt mod på dem; jag will draga ut mitt swärd, och min hand skall förgöra dem. 10Då blåste ditt wäder, och hafwet öfwertäckte dem; och de sönko ned såsom bly uti mägtig watten. 11HERre, ho är din like ibland gudarna? Ho är dig lik, som är så härlig och helig, förfärlig, prislig och undergörandes? 12Då du utsträckte dina hand, upswalg dem jorden. 13Du hafwer i barmhertighet warit ledsagar åt dino folke, det du förloßat hafwer; och hafwer fört dem uti dine starkhet till dina helga boning. 14Då folken det hörde, bäfwade de; på de Philisteer som ångest; 15Då förfärades de Förstar i Edom, bäfwan kom öfwer de mägtiga i Moab; alle Canaans inbyggarr gåfwo sig. 16Låt kalla förskräckelse öfwer dem, och fruktan, genom din stora arm, att de blifwa orörlige såsom stenar; tilldeß, HERre, ditt folk kommer igenom; tilldeß ditt folk igenomkommer, det du förswärat hafwer. 17Led dem in, och plantera de på dins arwedels berge, hwilket du, HERre, till dina boning gjort hafwer; till din helgedom, HERre, det din hand beredt hafwer. 18HERren warder rådandes i ewighet och utan ända. 19Ty Pharao for in i hafwet med hästar och wagnar och resenärer, och HERren lät hafwet igenkalla öfwer dem; men Israels barn gingo torre midt igenom hafwet. 20Och MirJam den Prophetißan, Aarons syster, tog ena trummo uti sina hand; och alla qwinnor följde henne efter i dans med trummor. 21Och MirJam söng före dem: Låt oß sjunga HERranom, han hafwer gjort ena härliga gerning; man och häst hafwer han stört i hafwet. 22Så lät Mose Israels barn draga ifrå röda hafwet, ut åt den öknen Sur: Och de wandrade tre dagar i öknene, och funno intet watten. 23Då kommo de till Mara; men de kunde icke dricka det wattnet i Mara; ty det war mycket bittert; af hwilko det rummet heter Mara. 24Der knorrade folket emot Mose, och sade: Hwad skole wi dricka? 25Han ropade till HERran: och HERren wiste honom ett trä, det satte han i wattnet, och så wardt det sött. Der satte han dem före lag och rätt, och försökte dem; 26Och han sade: Will du höra HERrans dins Guds röst, och göra hwad som rätt är för honom, och fatta hans bud i din öron, och hålla alla hans lag; så skall jag ingen den krankhet lägga uppå dig, som jag på de Egyptier lagt hafwer; ty jag är HERren din läkare. 27Och de kommo till Elim, der woro tolf wattubrunnar, och sjutio palmträ; der lägrade sig sig wid wattnet.