1 Från Elim drogo de, och som hela hopen Israels barn uti den öknena Sin, hwilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne woro. 2Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene; 3Och sade till dem: Gud gifwe, att wi hade dött uti Egypti lande genom HERrans hand, der wi såto wid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafwen fördenskull fört oß i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger. 4Då sade HERren till Mose: Si, jag will låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hwar dag så mycket som behöfwes, på det att jag må försöka, om de wilja wandra uti min lag eller ej. 5På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfwer det de dageliga pläga. 6Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att HERren hafwer fört eder utur Egypti land. 7Och om morgonen skolen I få se HERrans härlighet; ty han hafwer hört edor knorran emot HERran. Hwad äre wi, att I knorren emot oß? 8Ytterligare sade Mose: HERren warder eder gifwandes om aftonen sött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att HERren hafwer hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafwen. Ty hwad äre wi? Edart knorrande är icke emot oß, utan emot HERran. 9Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menigheten af Israels barn: Går hitfram till HERran; ty han hafwer hört edor knorran. 10Och då Aaron så sagt hade till hela menigheten af Israels barn, wände de sig emot öknena: Och si, HERrans härlighet syntes uti en sky. 11Och HERren sade till Mose: 12Jag hafwer hört att Israels barnas knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafwa sött till att äta, och om morgonen warda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är HERren edar Gud. 13Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfwertäckte lägret: Och om morgonen låg dagg omkring lägret. 14Och som daggen fallen war, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene. 15Och då Israels barn sågo det, sade de till hwarannan: Detta är Man; ty de wißte icke hwad det war. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERren eder gifwit hafwer till att äta. 16Det är det samma, om hwilket HERren budit hafwer: Hwar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hwart och ett hufwud, efter själarnas tal i deras tjäll. 17Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet. 18Men då man mätte det ut med gomer, wardt dem, som mycket hade, intet öfwerlöpte, och dem som litet hade, fattades intet; utan hwar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig. 19Och Mose sade till dem: Ingen låte något qwart blifwa deraf till morgonen. 20Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qwart blifwa deraf intill morgonen; då wäxte der maskar uti, och wardt luktande: Och Mose blef wred uppå dem. 21Så församlade de deraf hwar morgon så mycket, som hwar och en förmådde äta för sig; men när solen wardt het, så försmälte det. 22Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfwerste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose. 23Och han sade till dem: Detta är det som HERren sagt hafwer: I morgon är Sabbath, den helga hwilan HERranom: Hwad I baka wiljen, det baker, och hwad I koka wiljen, det koker; men hwad öfwer är, det låter blifwa, att det warder förwaradt intill morgons. 24Och de läto blifwat till morgonen, såsom Mose budit hade; då wardt det intet luktande, och ingen mask wardt derutinnan. 25Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är HERrans Sabbath; I warden i dag intet finnande på markene. 26I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom wardet det intet. 27Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet. 28Då sade HERren till Mose: Huru länge wiljen I icke hålla min bud och lag? 29Si, HERren hafwer gifwit eder Sabbath, och derföre hafwer han gifwit eder på sjette dagenom tweggedaga bröd: Så blifwe nu hwar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom. 30Så skonade då folket den sjunde dagen. 31Och Israels hus kallade det Man: Och det war såsom corianderfrö och hwitt, och hade en smak såsom semla med hannog. 32Och Mose sade: Detta är det som HERren budit hafwer: Uppfyll ett gomer deraf, till att förwara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafwer i öknene, då jag förde eder utur Egypti land. 33Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt derin ett gomer fullt med Man; och förwara det inför HERranom till edra efterkommande. 34Såsom HERren hade budit Mose, så lät Aaron förwara det der inför wittnesbördet. 35Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldeß de kommo til det land, der de bo skulle: Allt intill gränsona på Canaans land åto de Man. 36Och är gomer tiondeparten af ett epha.