1En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. 2Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig. 3Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta. 4När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela. 5Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan. 6Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år. 7Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar. 8Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa? 9Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända? 10Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela. 11Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla. 12Derföre tänker jag uppå HERRANS gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under; 13Och talar om all din verk, och säger om din anslag: 14Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst? 15Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken. 16Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela. 17Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade. 18De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland. 19Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf. 20Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår. Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.