1En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår? 2Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor. 3Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom. 4Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in. 5Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge; 6Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor. 7De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund. 8De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena. 9Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer. 10Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn? 11Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt? 12Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker. 13Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet. 14Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis. 15Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar. 16Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva. 17Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du. 18Så betänk dock det, att fienden försmäder HERRAN, och ett galet folk lastar ditt Namn. 19Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur. 20Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne. 21Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn. 22Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars. 23Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.