1En Psalm Davids, för en viso till att föresjunga. 2Gud, man lofvar dig i stillhet i Zion, och dig betalar man löfte. 3Du hörer bön, derföre kommer allt kött till dig. 4Vår missgerning trycker oss hardeliga. Förlåt oss våra synder. 5Säll är den du utväljer, och hafver honom till dig, att han skall bo i dina gårdar; han hafver en rik tröst af ditt hus, det helga templet. 6Hör oss, efter den underliga rättfärdigheten, Gud vår salighet; du, som äst allas hopp, på jordene, och fjerran på hafvet. 7Du, som bergen stadig gör i sine kraft, och begjordad äst med magt; 8Du, som stillar hafsens fräsande, dess böljors fräsande, och folks buller; 9Att de, som vid de landsändar bo, skola förskräcka sig för din tecken; du gläder allt det som röres, både om morgon och om afton. 10Du besöker landet, och vattnar det, och gör det mycket rikt; Guds källa hafver vatten tillfyllest; du låter dess korn väl trifvas; ty alltså brukar du landet. 11Du vattnar dess fårar, och fuktar det upplöjdt är; med regn gör du det blött, och välsignar dess växt. 12Du kröner året med ditt goda, och din fotspår drypa af fetma. 13De boningar i öknena äro ock feta, så att de drypa; och högarna äro allt omkring lustige. Hjordmarken är full med får, och dalarna stå tjockt med säd; så att man glädes dervid, och sjunger.