1En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. 2Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven; 3Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra. 4Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd. 5Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela. 6Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig? 7Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar. 8Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona; 9Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga; 10Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser. 11Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm. 12Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene. 13Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä. 14Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. Sela. 15De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. 16Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. Sela. 17Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder; 18Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom; 19Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar. 20Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset. Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.