1En undervisning Korah barnas, till att föresjunga. 2Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom. 3Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat. 4Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem. 5Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger. 6Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta. 7Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig; 8Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss. 9Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. Sela. 10Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här? 11Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss. 12Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna. 13Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före. 14Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro. 15Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss. 16Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam; 17Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se. 18Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat. 19Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg; 20Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker. 21Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud; 22Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund. 23Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår. 24Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo. 25Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång? 26Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena. Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.