1En Psalm Davids, till att föresjunga. 2Säll är den, som låter sig vårda; om den fattiga; honom skall HERREN hjelpa i den onda tiden. 3HERREN skall bevara honom, och hålla honom i lifve, och låta honom gå väl på jordene, och icke gifva honom uti hans fiendars vilja. 4HERREN skall vederqvicka honom på hans sotesäng; du hjelper honom ifrån alla hans krankhet. 5Jag sade: HERRE, var mig nådelig; hela mina själ, ty jag hafver syndat emot dig. 6Mine ovänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås? 7De komma till att skåda, och menat dock intet af hjertat; utan söka något, det de lasta måga, gå bort och förat ut. 8Alle de som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfver mig. 9De hafva beslutit ett skalkastycke öfver mig: När han ligger, skall han intet uppstå igen. 10Och min vän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna. 11Men du, HERRE, var mig nådelig, och hjelp mig upp, så vill jag vedergälla dem. 12Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafver, att min fiende icke skall glädja sig öfver mig. 13Men mig uppehåller du för mina fromhets skull, och ställer mig inför ditt ansigte evinnerliga. Lofvad vare HERREN, Israels Gud, ifrån nu, allt intill evighet. Amen, Amen.