1En Psalm Davids, till att föresjunga. HERRE, du utransakar mig, och känner mig. 2Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran. 3Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar. 4Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, HERRE, icke allt vetst. 5Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig. 6Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat. 7Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte? 8Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. 9Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet, 10Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig. 11Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig. 12Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset. 13Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet. 14Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl. 15Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene. 16Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var. 17Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal! 18Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig. 19Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste. 20Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak. 21Jag hatar ju, HERRE, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta. 22Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske. 23Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det; 24Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.