1Icke oss, HERRE, icke oss, utan dino Namne, gif ärona, för dina nåde och sannings skull. 2Hvi skulle Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud? 3Men vår Gud är i himmelen; han kan göra hvad han vill. 4Men deras afgudar äro silfver och guld, med menniskors händer gjorde. 5De hafva mun, och tala intet; de hafva ögon, och se intet. 6De hafva öron, och höra intet; de hafva näso, och lukta intet. 7De hafva händer, och taga intet; fötter hafva de, och gå intet; och tala intet genom deras hals. 8De som sådana göra, äro likaså, alle de som hoppas uppå dem. 9Men Israel hoppes uppå HERRAN; han är deras hjelp och sköld. 10Aarons hus hoppes uppå HERRAN; han är deras hjelp och sköld. 11De der HERRAN frukta, hoppes ock uppå HERRAN; han är deras hjelp och sköld. 12HERREN tänker uppå oss, och välsignar oss; han välsignar Israels hus, han välsignar Aarons hus. 13Han välsignar dem som frukta HERRAN, både små och stora. 14HERREN välsigne eder, ju mer och mer, eder och edor barn. 15I ären HERRANS välsignade, den himmel och jord gjort hafver. 16Himmelen allt omkring är HERRANS; men jordena hafver han gifvit menniskors barnom. 17De döde kunna dig, HERRE, intet lofva; ej heller de som nederfara i det stilla; 18Utan vi lofve HERRAN, ifrå nu och i evighet. Halleluja.