1HERRE, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid? 2Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list. 3Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar HERRAN. 4Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet. 5Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar. 6Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid. 7Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad. 8Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga. 9Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät. 10Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld. 11Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig. 12Statt upp, HERRE Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända. 13Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om? 14Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare. 15Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna. 16HERREN är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land. 17De fattigas trängtan hörer du, HERRE; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå; 18Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.