1En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är. 2Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig. 3Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot HERRAN vredgas. 4Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten. 5Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa. 6Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver. 7Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet. 8Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt. 9Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås. 10Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar. 11Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan. 12Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs. 13En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande. 14Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af HERRANOM. 15Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida. 16Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö. 17Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar HERRANOM; han skall vedergälla honom godt igen. 18Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom; 19Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom. 20Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda. 21Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men HERRANS råd blifver beståndandes. 22Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare. 23HERRANS fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne. 24Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen. 25Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig. 26Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn. 27Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro. 28Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena. 29Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.