1Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor. 2Den som HERRAN fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg. 3Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun. 4Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande. 5Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn. 6Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt. 7Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord. 8Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom. 9De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma. 10När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje. 11De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas. 12Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden. 13Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest. 14Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom. 15En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång. 16En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga. 17En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det. 18De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla. 19De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom. 20En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner. 21Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända. 22De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras. 23Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom. 24Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap. 25Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager. 26Den som HERRAN fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad. 27HERRANS fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro. 28Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig. 29Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap. 30Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen. 31Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud. 32Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig. 33Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar. 34Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf. 35En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.