1Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs; 2Till att deraf lära vishet och tukt; 3Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet; 4Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige. 5Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd; 6Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor. 7HERRANS fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan. 8Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud; 9Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals. 10Min son, om skalkar locka dig, så följ icke; 11Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak; 12Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; 13Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof; 14Vågat med oss; en pung skall vara allas våras. 15Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig. 16Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod. 17Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon; 18Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif. 19Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort. 20Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen. 21Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom: 22Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom? 23Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig. 24Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill; 25Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff; 26Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten; 27När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd. 28Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna; 29Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva HERRANS fruktan; 30Ville icke mitt råd, och lastade all min straff. 31Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda; 32Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem. 33Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.