1Då svarade Eliphas af Thema, och sade: 2Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat? 3Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer. 4Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt. 5Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du. 6Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet. 7Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade? 8Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp; 9Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde. 10Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna. 11Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade. 12Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit. 13Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna; 14Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes. 15Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp. 16Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst: 17Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver? 18Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet. 19Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk. 20Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto; 21Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.