1Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar. 2Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går. 3Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar. 4Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det. 5Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd. 6Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt. 7Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk. 8Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum. 9Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld. 10Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter. 11De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus. 12Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets; 13Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan. 14Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under. 15Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå? 16Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta; 17Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder? 18Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund. 19Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker. 20Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken. 21Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart. 22Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof; 23Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom. 24Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.