1Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan. 2Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud. 3Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job. 4Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han. 5Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred. 6Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder. 7Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet. 8Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga. 9Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är. 10Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst. 11Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal. 12Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan. 13I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar. 14Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen. 15Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala. 16Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer; 17Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst; 18Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk. 19Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår. 20Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara. 21Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala; 22Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.