1Då svarade Eliphas af Thema, och sade: 2Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder? 3Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns. 4Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi; 5Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo. 6Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig. 7Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader? 8Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du? 9Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss? 10Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder. 11Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig. 12Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut? 13Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun? 14Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är? 15Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom. 16Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten? 17Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver; 18Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit; 19Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem. 20En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt. 21Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas. 22Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet. 23När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene. 24Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här; 25Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig. 26Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom. 27Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom. 28Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop. 29Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena. 30Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda. 31Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom. 32Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas. 33Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster. 34Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager. 35Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.