1Då trädde fram alle höfvitsmännerna, Johanan, Kareahs son, Jesanja, Hosaja son, samt med allo folkena, både små och stora; 2Och sade till Propheten Jeremia: Käre, låt våra bön något gälla för dig, och bed för oss HERRAN din Gud, om alla dessa igenlefda; ty, dess värr! vi äre få igenblefne af mångom, såsom du sjelfver oss ser med din ögon; 3Att HERREN din Gud ville kungöra oss, hvart vi draga, och hvad vi göra skole. 4Och Propheten Jeremia sade till dem: Nu väl, jag vill höra eder; och si, jag vill bedja HERRAN edar Gud, såsom I sagt hafven; och allt det HERREN eder svarar, det vill jag kungöra eder, och vill intet dölja undan för eder. 5Och de sade till Jeremia: HERREN vare ett visst och sant vittne emellan oss, om vi icke göre allt det HERREN din Gud genom dig oss befallandes varder; 6Vare sig godt eller ondt, så vilje vi lyda HERRANS vår Guds röst, den vi sände dig till; på det oss må väl gå, då vi HERRANS vår Guds röst lyde. 7Efter tio dagar skedde HERRANS ord till Jeremia. 8Då kallade han Johanan, Kareahs son, och alla höfvitsmännerna, som när honom voro, och allt folket, både små och stora; 9Och sade till dem: Detta säger HERREN, Israels Gud, till hvilken I mig sändt hafven, att jag skulle bära edor bön fram för honom: 10Om I blifven i dessa lande, så vill jag uppbygga och icke omkullslå eder; Jag skall plantera och icke upprycka eder; ty det onda, som jag eder gjort hafver, det ångrar mig allaredo. 11I skolen väl säkre vara för Konungenom i Babel, den I rädens före, säger HERREN; I skolen intet frukta honom; ty jag vill vara när eder, att jag skall hjelpa och frälsa eder ifrå hans hand. 12Jag skall bevisa eder barmhertighet, och förbarma mig öfver eder, och föra eder uti edart land igen. 13Men om I sägen: Vi vilje icke blifva i desso landena; på det I ju icke skolen lyda HERRANS edars Guds röst; 14Utan sägen: Nej, vi vilje draga in uti Egypti land, på det vi intet örlig se måge, eller höra basuners ljud, och ingen hunger för bröds brists skull lida, der vilje vi blifva; 15Nu, så hörer HERRANS ord, I qvarblefne af Juda; detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Om I ställen edor ansigte till att draga in uti Egypten, så att I viljen der blifva; 16Så skall svärdet, der I frukten eder före, drabba på eder uti Egypti land; och hungren, den I rädens före, skall allestädes följa eder uti Egypten, och skolen der dö. 17Ty vare sig ho de kunna, som sitt ansigte dit ställa, att de vilja draga in uti Egypten, der till att blifva, de skola dö genom svärd, hunger och pestilentie; och ingen skall qvar blifva, eller undslippa det onda, som jag skall öfver dem komma låta. 18Ty så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Likasom min vrede och grymhet är gången öfver Jerusalems inbyggare, så skall hon ock gå öfver eder, om I dragen in uti Egypten; på det I skolen varda till bannor, till under, till svärjande, och till skam, och aldrig mer få se detta rummet. 19HERRANS ord gäller eder till, I qvarblefne af Juda, att I icke dragen in uti Egypten; derföre veter, att jag i dag betygar eder; 20Eljest sen I edra själar illa före; ty I sänden mig till HERRAN edar Gud, och saden: Bed HERRAN vår Gud för oss; och allt det HERREN vår Gud sägandes varder, det kungör oss, så vilje vi göra derefter. 21Det hafver jag nu i dag låtit eder få veta; men I hafven intet velat höra HERRANS edars Guds röst, eller allt det han mig till eder befallt hafver. 22Så skolen I nu veta, att I genom svärd, hunger och pestilentie, dö måsten, uti det rum, dit I akten att draga, att I der bo skolen.