1Hörer mig, I öar, och I folk, som fjerran ären, gifver akt häruppå: HERREN hafver kallat mig af moderlifvet; han hafver tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifvet var; 2Och hafver gjort min mun såsom ett skarpt svärd; han hafver öfverskylt mig med sine hands skugga; han hafver gjort mig till en blankan pil, och stungit mig uti sitt koger; 3Och säger till mig: Du äst min tjenare, Israel, genom hvilken jag vill prisad varda. 4Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafver fåfängt och onytteliga förtärt mina kraft häruppå; ändock min sak är HERRANS, och mitt ämbete hörer minom Gud till. 5Och nu, säger HERREN, som mig af moderlifvet till sin tjenare beredt hafver, af jag skulle omvända Jacob till honom, på det Israel icke skulle blifva borto; derföre är jag härlig för HERRANOM, och min Gud är min starkhet; 6Och säger: Det är en ringa ting, att du äst min tjenare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrada i Israel; utan jag hafver ock gjort dig till Hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill verldenes ända. 7Så säger HERREN Israels förlossare, hans Helige, till de föraktada själar, till det folk der man styggelse vid hafver, till den tjenaren som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och Förstar skola tillbedja för HERRANS skull, som trofast är; för den Heligas skull i Israel, den dig utkorat hafver. 8Detta säger HERREN: Jag hafver bönhört dig i behagelig tid, och hafver hulpit dig på salighetenes dag, och hafver bevarat dig, och satt dig till ett förbund i folkena, att du skall upprätta landet, och intaga de förderfvada arf; 9Till att säga till de fångar: Går ut; och till dem i mörkret: Kommer fram; att de skola föda sig på vägarna, och hafva deras födo på alla högar. 10De skola hvarken hungra eller törsta; dem skall ingen hette eller solen stinga; ty deras förbarmare skall föra dem, och leda dem till vattukällor. 11Jag skall göra all mina berg till vägar, och mine stigar skola trampade varda. 12Si, desse skola komma fjerranefter, och si, de andre ifrån nordan, och desse ifrån hafvet, och de andre ifrån Sinims land. 13Fröjder eder, I himlar, gläd dig, du jord, lofsäger, I berg, med fröjd; ty HERREN hafver hugsvalat sitt folk, och förbarmat sig öfver sina elända. 14Men Zion säger: HERREN hafver öfvergifvit mig, Herren hafver förgätit mig. 15Månn ock en qvinna kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfver sins lifs son? Och om hon än förgäten, så vill jag dock icke förgäta dig. 16Si, uppå händerna hafver jag upptecknat dig. Dina murar äro alltid för mig, 17Dine uppbyggare skola skynda sig; men dine nederbrytare och förstörare skola draga sig derifrå. 18Lyft din ögon upp allt omkring och se: Alle desse komma församlade till dig; så sant som jag lefver, säger HERREN, du skall med allo desso, såsom med en skrud, utiklädd varda, och skall dermed omsvepa dig som en brud. 19Ty ditt förödda, förstörda och förderfvade land skall då varda dig allt för trångt till att bo uti, när dine förderfvare långt ifrå dig komma; 20Så att dins ofruktsamhets barn skola ännu säga för din öron: Rummet är mig för trångt; sitt åt dig, att jag må bo när dig. 21Men du skall säga i ditt hjerta: Ho hafver mig dessa födt? Jag är ofruktsam, ensam, fördrifven och utskjuten; ho hafver mig dessa uppfödt? Si, jag var ensam öfvergifven; hvar voro då desse? 22Så säger Herren HERREN: Si, jag vill upplyfta min hand till Hedningarna, och uppresa mitt baner till folken, så skola de bära dina söner fram på armarna, och draga dina döttrar på axlarna. 23Och Konungar skola vara dine skaffare, och deras Förstinnor dina ammor. De skola för dig nederfalla till jordena på ansigtet, och sleka dina fötters stoft. Då skall du förnimma, att jag är HERREN, på hvilkom ingen till skam varder, som hoppas uppå mig. 24Kan man ock taga enom kämpa hans rof bort, eller kan man lösgöra ens rättfärdigs fångar? 25Ty så säger HERREN: Nu skola de fångar kämpanom borttagne varda, och dess starkas rof löst varda, och jag skall träta med dina trätare, och hjelpa dina barn. 26Och jag skall spisa dina plågare med deras eget kött, och de skola druckne varda af sitt eget blod, såsom af sött vin; och allt kött skall förnimma, att jag är HERREN din Frälsare, och din förlossare, den mägtige i Jacob.