1Ve de affälliga barnen, säger HERREN; de som rådslå utan mig, och utan min Anda beskydd söka, samla synd öfver synd; 2De som draga neder uti Egypten, och fråga intet min mun, att de skola stärka sig med Pharaos magt, och beskärma sig under Egypti skugga. 3Ty Pharaos starkhet skall eder på skam komma, och det beskydd under Egypti skugga till försmädelse. 4Deras Förstar hafva varit i Zoan, och deras bådskap äro till Hanes komne. 5Men de måste likväl allesamman på skam komma, öfver det folk som dem till intet bestånd vara kan, antingen med hjelp; eller eljest till nytto; utan allenast till skam och hån. 6Detta är tungen öfver de djur, som draga söderåt; der lejon och lejinnor äro, ja, huggormar och brinnande flygande drakar, uti bedröfvelses och jämmers lande. De föra deras gods på fålars rygg, och deras skatt på camelers rygg, till det folk som dem intet till nytto vara kan. 7Ty Egypten är intet, och dess hjelp är fåfäng; derföre predikar jag eder deraf alltså: Rahab skall sitta stilla dertill. 8Så gack nu, och skrif detta för dem på en taflo, och teckna det uti en bok, att det må blifva evinnerliga och utan ända. 9Ty det är ett ohörsamt folk, och lögnaktig barn, som HERRANS lag icke höra vilja; 10Utan säga till Siarena: I skolen intet se; och till skådarena: I skolen intet skåda oss den rätta läron; men prediker oss ljufliga, skåder oss bedrägeri. 11Viker af vägen, öfvergifver denna stigen; låter Israels Heliga återvända när oss. 12Derföre säger Israels Helige alltså: Efter thy I förkasten detta ordet, och förtrösten uppå försmädare och förförare, och förlåten eder deruppå; 13Så skall denna missgerningen vara eder såsom en refva på en hög mur, då han begynner remna, hvilken hastigt omkullfaller och förkrossas; 14Såsom ett lerkäril sönderkrossadt vorde, det man sönderkrossar, och skonar thy intet, tilldess man deraf icke finner ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad, eller vatten ösa utur en brunn. 15Ty så säger Herren HERREN, den Helige i Israel: Om I stilla blifven, så vorde eder hulpet; genom stillhet och hopp vorden I starke; men I villen icke; 16Och saden: Nej; utan vi vilje fly till hästar; derföre skolen I flyktige varda; och uppå löpare vilje vi rida; derföre skola edra förföljare varda eder för snare. 17Ty tusende af eder skola fly för ens mans rop allena; ja, för fem skolen I fly allesammans, tilldess af eder skola igenblifva, såsom ett mastträ, ofvanuppå ett berg, och såsom ett baner ofvanuppå en hög. 18Derföre bidar HERREN, att han skall vara eder nådelig, och är uppstånden, att han skall förbarma sig öfver eder; ty HERREN är en Gud, som handlar med dom. Väl är allom dem som förbida honom. 19Ty Zions folk skall bo i Jerusalem; du skall icke gråta. Han skall varda dig nådelig, när du ropar; han varder dig svarandes, så snart han det hörer. 20Och Herren skall uti edor bedröfvelse gifva eder bröd, och vatten uti edor ångest; ty han låter icke dina lärare mer bortflyga; utan din ögon skola se dina lärare; 21Och din öron skola höra ordet efter dig, så sägandes: Detta är vägen, går honom, och eljest hvarken på högra handena, eller på den venstra. 22Och I skolen ohelga edra besilfrada afgudar, och edor belätes gyldene kläder, och skolen bortkasta dem såsom träck, och säga till dem: Härut. 23Så skall han gifva dine säd, som du på åkrenom sått hafver, regn och bröd af åkrens årsväxt, och det öfvernog, och din boskap skall på den tiden gå i bet på en vid gräsmark. 24Oxar och fålar, der åkren med brukas, skola blandadt korn äta, det kastadt är med kastoskofvel och vanno. 25Och på all stor berg, och på alla stora högar, skola åtskilde vattuströmmar gå, på den stora slagtningenes tid, när tornen falla. 26Och månans sken skall varda såsom solenes sken, och solenes sken skall varda sju resor klarare än det nu är, på den tid då HERREN förbinda skall sins folks skada, och hela deras sår. 27Si, HERRANS Namn kommer fjerranefter; hans vrede bränner, och är ganska svår; hans läppar äro fulle med grymhet, och hans tunga såsom en förtärande eld; 28Och hans ande såsom en vattuflod, den upp till halsen räcker, till att förströ Hedningarna, tilldess de omintet varda, och drifva folken hit och dit med ett betsel uti deras mun. 29Då skolen I sjunga, såsom på en helgedagsnatt, och fröjda eder af hjertat, lika som så man går med en pipo till HERRANS berg, till Israels tröst. 30Och HERREN skall låta höra sina härliga röst, att man må se hans uträckta arm, med vredsamt trug, och med en förtärande eldslåga, med strålar, med starkt regn, och med hagel. 31Ty Assur skall förskräckt varda för HERRANS röst, den honom med ris slår. 32Ty riset skall väl drabba och bita igenom, då HERREN det öfver dom förer med trummor och harpor, och allestäds emot dem strider. 33Ty gropen är tillredd sedan i går; ja, hon är ock Konungenom tillredd, djup och vid nog. Så är boningen derinne, eld och mycken ved. HERRANS ande skall upptända henne såsom en svafvelström.