1Detta är tungen öfver öknena vid hafvet: Såsom ett väder kommer ifrå sunnan, det all ting omvänder, så kommer det utur öknene, utur ett grufveligit land. 2Ty mig är betedd en hård syn: En föraktare kommer emot den andra; och en förstörare emot den andra; drag upp, Elam, belägg dem, Madai; jag skall göra en ända uppå allt hans suckande. 3Derföre äro mina länder fulla mes värk, och ångest hafver begripit mig, såsom ena barnafödersko; jag kröker mig, när jag hörer det, och förskräckes, när jag ser deruppå. 4Mitt hjerta bäfvar; grufvelse hafver mig förskräckt; jag hafver derföre uti den ljufva nattene ingen ro haft. 5Ja, tillred ett bord, låt vaka på vaktene, äter, dricker; står upp, I Förstar, smörjer skölden. 6Ty Herren säger till mig alltså: Gack bort och beställ en väktare, den som tillser och tillsäger. 7Men han ser resenärer rida och fara med hästar, åsnar, och camelar, och hafver granneliga akt deruppå. 8Och ett lejon ropade: Herre, jag står på vaktene alltjemt om dagen, och står i mine vakt alla nätter. 9Och si, der kommer en på enom vagn, han svarar, och säger: Babel är fallet; det är fallet, och all dess gudars beläte äro slagne ned till markena. 10O! min loge, der jag på tröskar; hvad jag af HERRANOM Zebaoth Israels Gudi hört hafver, det förkunnar jag eder. 11Detta är tungen öfver Duma: Man ropar till mig utaf Seir: Väktare, hvad lider natten? Väktare, hvad lider natten? 12Väktaren sade: Då morgonen än kommer, så skall det ändå vara natt; om I än frågen, så skolen I likväl igenkomma och åter fråga. 13Detta är tungen öfver Arabien: I skolen bo uti skogenom i Arabien, på den vägen åt Dedanim. 14Bärer vatten emot den törstiga, I som bon uti Thema land; bjuder dem flyktigom bröd; 15Förty de flyr för svärd, ja, för draget svärd, för spändom båga, för storo strid. 16Ty alltså, säger Herren till mig: Ännu innan ett år, såsom legodrängers år äro, skall all Kedars härlighet förgås; 17Och de qvarblefne skyttar af hjeltarna i Kedar skola mindre varda; ty HERREN Israels Gud hafver det så sagt.