1Ropa högt, såsom en basun, och säg: Han kommer allaredo öfver HERRANS hus, lika som en örn; derföre, att de hafva öfverträdt mitt förbund, och vordit affällige ifrå min lag; 2Skola de då ropa till mig: Du äst min Gud; vi känne dig, vi Israel. 3Men ehuru väl man det menar, så låter dock Israel intet säga sig; derföre måste fienden förfölja dem. 4De söka Konungar, och akta intet mig; de hålla sig intill Förstar, och jag måtte intet vetat; af sitt silfver och guld göra de afgudar, att de ju snarliga förgås skola. 5Din kalf, o Samarla, förkastar han. Min vrede hafver förgrymmat sig öfver dem; det kan icke länge stå, de måste straffade varda. 6Ty kalfven är kommen ifrån Israel, och en mästare hafver gjort honom, och han kan ju ingen Gud vara; derföre skall Samarie kalf till stoft gjord varda. 7Ty de så väder, och skola uppskära oväder; deras säd skall icke uppkomma, och deras frukt intet mjöl gifva; och om hon det än gifver, så skola dock främmande äta det upp. 8Israel varder uppäten; Hedningarna hafva sig med honom, lika som med ett oterigt kärile; 9Derföre, att de löpa upp efter Assur, såsom vildåsnen i villone; Ephraim skänker bolarom; 10Ja, gifver ock Hedningom skatt; de samma Hedningar vill jag nu församla öfver dem; de skola snart ledse varda vid Konungens och Förstarnas tunga. 11Ty Ephraim hafver gjort mång altare, till att synda; så skola ock altaren varda honom till synd. 12Om jag än mycket predikar dem om min lag, så kalla de det kätteri. 13Det de ännu mycket offra, och frambära kött och äta i så hafver dock HERREN intet behag dertill; utan han vill ihågkomma deras ondsko, och hemsöka deras synder, som sig till Egypten vända. 14Israel förgäter sin skapare, och bygger kyrkor; så gör Juda många fasta städer; men jag skall sända eld uti hans städer i han skall förtära hans hus.