1Så hörer nu detta, I Prester, och akta häruppå, du Israels hus, och fattat i öronen, du Konungens hus; ty ett straff varder öfver eder gångandes. I som ena snaro i Mizpa ställt hafven, och ett utsträckt nät i Thabor. 2De slagta fast mycket, och bedraga folket dermed; derföre måste jag straffa dem allasamman. 3Jag känner Ephraim väl, och Israel är för mig intet fördold; att Ephraim är en sköka, och Israel en sluna. 4De tänka intet dertill, att de måtte vända sig till sin Gud; ty de hafva ett skökohjerta, och sköta intet om HERRAN. 5Derföre skall Israels högfärd för deras ansigte ödmjukad varda; och skola både Israel och Ephraim falla för deras ondskos skull; ock skall Juda falla med dem. 6Så skola de komma med sin får och fä, till att söka HERRAN, och dock intet finna honom; ty han hafver vändt sig ifrå dem. 7De förakta HERRAN, och föda främmande barn; derföre skall ock nymånaden uppfräta med dem deras offer. 8Ja, blåser i basun i Gibea; ja, trummeter i Rama; ja, roper i BethAven, på hinsidon BenJamin. 9Ty Ephraim skall ett öde varda, på den tid jag dem straffandes varder. Derom hafver jag Israels slägte troliga varnat. 10Juda Förstar äro like dem som utflytta råmärke; derföre vill jag utgjuta mina vrede öfver dem, lika som vatten. 11Ephraim lider väld, och varder plågad; deruti sker honom rätt; ty han hafver gifvit sig uppå menniskobud. 12Jag är Ephraim såsom en mal, och Juda huse en plåga. 13Och då Ephraim kände sina krankhet, och Juda sitt sår, drog Ephraim bort till Assur, och sände till Konungen i Jareb; men han kunde intet hjelpa eder, eller hela edart sår. 14Ty jag är Ephraim lika som ett lejon, och Juda huse lika som ett ungt lejon. Jag, jag rifver, och går min väg; jag förer dem bort, och ingen kan undsätta dem. 15Jag vill gå åter till mitt rum igen, tilldess de känna sina skuld, och söka mitt ansigte.