1Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver. 2Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till. 3Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse. 4Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk; 5Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet. 6Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull; 7Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta. 8Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt. 9Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka. 10Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin. 11Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse. 12Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt. 13Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi. 14Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen. 15Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd. 16Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.