1HERREN sade till Mose: Si, jag hafver satt dig till en gud öfver Pharao; och Aaron din broder skall vara din Prophet. 2Du skall tala allt det jag bjuder dig; men Aaron din broder skall tala det för Pharao, att han släpper Israels barn utu sitt land. 3Men jag vill förhärda Pharaos hjerta, på det jag skall göra min tecken och under mång uti Egypti land. 4Och Pharao skall intet höra eder, på det jag skall bevisa mina hand uti Egypten; och föra min här, mitt folk Israels barn utur Egypti land genom stora domar. 5Och de Egyptier skola förnimma att jag är HERREN, när jag nu uträcker mina hand öfver Egypten, och utförer Israels barn ifrå dem. 6Mose och Aaron gjorde såsom HERREN hade budit dem. 7Och Mose var åttatio år gammal, och Aaron tre och åttatio år gammal, då de talade med Pharao. 8Och HERREN talade till Mose, och Aaron: 9När Pharao säger till eder: Beviser edor under; så skall du säga till Aaron: Tag din staf och kasta honom för Pharao, att han varder en orm. 10Då gingo Mose och Aaron in till Pharao, och gjorde såsom HERREN hade budit dem. Och Aaron kastade sin staf för Pharao, och för hans tjenare; och han vardt en orm. 11Då lät Pharao kalla visa och svartkonstiga; och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar. 12Och hvardera kastade sin staf ifrå sig, och vordo ormar deraf; men Aarons staf uppslukte deras stafrar. 13Så vardt Pharaos hjerta förstockadt, och hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade. 14Och HERREN sade till Mose: Pharaos hjerta är hårdt, och vill icke släppa folket. 15Gack till Pharao bittida om morgonen, si, han varder utgångandes till älfvena; så gack emot honom på strandena af älfvene, och tag stafven i dina hand, den som en orm vardt; 16Och säg till honom: HERREN, de Ebreers Gud, hafver sändt mig till dig, och låter säga dig: Släpp mitt folk, att de må tjena mig uti öknene; men du hafver härtilldags intet velat höra. 17Derföre säger HERREN alltså: Deruppå skall du förnimma, att jag är HERREN; si, jag vill med den stafven, som jag hafver i mine hand, slå vattnet, som i älfvene är, och det skall vändas i blod; 18Så att fiskarne i älfvene skola dö, och älfven lukta; och de Egyptier skola vämja, när de dricka af vattnet i älfvene. 19Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Tag din staf, och räck ut dina hand öfver vattnen i Egypten, öfver deras älfver, och strömmar, och sjöar, och öfver all vattukärr, att de varda blod; och vare blod i hela Egypti land, både i träkar och i stenkar. 20Mose och Aaron gjorde, såsom HERREN dem budit hade, och hof upp stafven, och slog i vattnet, som i älfvene var, för Pharao och hans tjenare; och allt vattnet i älfvene vardt vändt i blod; 21Och fiskarne i flodene dogo, och älfven vardt luktandes, så att de Egyptier icke kunde dricka vattnet utur älfvene; och vardt blod i hela Egypti lande. 22Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar; men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade. 23Och Pharao vände om, och gick hem, och lade det ännu intet på hjertat. 24Men alle Egyptier grofvo efter vatten utmed älfvene till att dricka; ty vattnet af älfvene kunde de icke dricka. 25Och det varade i sju dagar långt, sedan HERREN slog älfvena.