1Och David skickade folket, som när honom var, och satte höfvitsmän öfver dem, öfver tusend, och öfver hundrad; 2Och sände ut folket, en tredjepart under Joab, och en tredjepart under Abisai, ZeruJa son, Joabs broder, och en tredjepart under Itthai den Gitthiten. Och Konungen sade till folket: Jag vill ock draga ut med eder. 3Men folket sade: Du skall icke draga ut; förty om vi än flydde, eller hälften af oss blefve döde, der skola de intet om sköta; men du äst så mycket som tiotusend af oss; så är det nu bättre, att du må vara oss till hjelp utu stadenom. 4Konungen sade till dem: Såsom eder täckes, så vill jag göra. Och Konungen blef ståndandes i portenom, och allt folket drog ut, vid hundrad, och vid tusend. 5Och Konungen böd Joab och Abisai, och Itthai, och sade: Farer mig sakta med pilten Absalom. Och allt folket hörde, att Konungen böd alla höfvitsmännerna om Absalom. 6Och då folket kom ut i markena emot Israel, vardt stridt i Ephraims skog. 7Och Israels folk vardt der slaget för Davids tjenare, så att i den dagen skedde en stor slagtning, till tjugutusend män. 8Och striden vardt der förströdd uppå allt landet; och skogen uppfrätte flera på den dagen än svärdet. 9Och Absalom mötte Davids tjenare, och red på en mula; och då mulen kom under en stor tjock ek, fastnade hans hufvud vid ekena, och han blef hängandes emellan himmel och jord; men mulen lopp sin väg undan honom. 10Då en man fick det se, bådade han det Joab och sade: Si, jag såg Absalom hänga vid en ek. 11Och Joab sade till mannen, som det bådade: Si, sågst du det, hvi slog du honom icke der till jordena? Så ville jag gifvit dig på mina vägnar tio silfpenningar, och ett bälte. 12Mannen sade till Joab: Om du hade vägit mig tusende silfpenningar i mina hand, så ville jag ändå icke låtit komma min hand på Konungens son; ty Konungen böd dig, och Abisai, och Itthai, i våro åhöro, och sade: Förvarer mig pilten Absalom. 13Eller om jag än något ondt gjort hade på min själs fara, efter för Konungenom intet fördoldt varder, skulle du väl sjelfver fallit mig emot. 14Joab sade: Icke så; jag vill till honom för din ögon. Då tog Joab tre spetsar i sin hand, och stötte dem Absalom i hjertat, medan han ännu lefde i ekene. 15Och tio unge karlar, Joabs vapnedragare, gåfvo sig omkring honom, och slogo honom ihjäl. 16Då blåste Joab i basunen, och kallade folket igen, att de icke mer skulle jaga efter Israel; ty Joab ville skona folket. 17Och de togo Absalom och kastade honom i skogen uti en stor grop, och lade en stor hop med stenar på honom; och hele Israel flydde, hvar och en i sina hyddo. 18Men Absalom hade sig upprest en stod, medan han ännu lefde, den står i Konungsdalenom; ty han sade: Jag hafver ingen son; derföre skall detta vara mins namns åminnelse; och kallade den stodena efter sitt namn, och heter ännu på denna dag Absaloms rum. 19Ahimaaz, Zadoks son, sade: Käre, låt mig löpa, och förkunna Konungenom, att HERREN hafver skaffat honom rätt af hans fiendars händer. 20Joab sade till honom: Du bär ingen god tidende i denna dagen; på en annan dag må du bära tidende, och icke i dag; ty Konungens son är död. 21Men till Cusi sade Joab: Gack åstad, och båda Konungen hvad du sett hafver. Och Cusi tillbad Joab, och lopp. 22Men Ahimaaz, Zadoks son, sade åter till Joab: Huru, om jag ock löper efter Cusi? Joab sade: Hvad vill du löpa, min son? Kom hit, du bär ingen god tidende. 23Han svarade: Huru, om jag lopp? Han sade till honom: Så löp. Så lopp då Ahimaaz på den genesta vägen, och kom förr än Cusi. 24Men David satt emellan två portar; och väktaren gick uppå taket åt porten om på muren, och lyfte sin ögon upp, och fick se en man löpandes allena; 25Och han ropade, och sade det Konungenom. Konungen sade: Är han allena, så är det god tidende i hans mun. Som han ännu lopp, och kom närmer, 26Fick väktaren se en annan man löpandes, och han ropade af murenom, och sade: Si, en man löper allena. Åter sade Konungen: Den är ock ett godt bådskap. 27Väktaren sade: Mig synes den förstas löpande, såsom det vore Ahimaaz löpande, Zadoks sons. Och Konungen sade: Det är en god man, och han bär god tidende. 28Ahimaaz ropade, och sade till Konungen: Frid; och tillbad för Konungen på sitt anlete ned till jordena, och sade: Lofvad vare HERREN din Gud, som de menniskor beslutit hafver, som upphofvo sina hand emot min herra Konungen. 29Konungen sade: Mår ock pilten Absalom väl? Ahimaaz sade: Jag såg ett stort sorl, då Konungens tjenare Joab sände mig, din tjenare, och jag vet icke hvad det var. 30Konungen sade: Gack afsides, och statt der; och han gick afsides, och stod der. 31Si, då kom Cusi, och sade: Jag bär god tidende, min herre Konung: HERREN hafver i dag skaffat dig rätt af allas deras hand, som sig hafva uppsatt emot dig. 32Konungen sade till Cusi: Mår ock pilten Absalom väl? Cusi sade: Gånge så med alla mins herras Konungens fiendar såsom med piltenom går, och med alla dem som sätta sig upp emot dig, till att göra dig ondt. 33Då vardt Konungen sorgse, och gick upp i salen i portenom, och gret; och vid han gick, sade han: Min son Absalom, min son, min son Absalom! Gifve Gud, att jag måtte dö för dig. O Absalom! min son, min son!