1Men Josaphat, Juda Konung, kom hem igen med frid till Jerusalem. 2Och gick ut emot honom. Jehu, Hanani son, Siaren, och sade till Konung Josaphat: Skulle du så hjelpa den ogudaktiga, och älska dem som HERRAN hata? Och fördenskull är öfver dig HERRANS vrede. 3Så är dock likväl något godt funnet i dig, att du hafver borthäfvit de lundar utu landena, och hafver skickat ditt hjerta till att söka Gud. 4Alltså blef Josaphat i Jerusalem. Och han drog åter ut ibland folket, allt ifrå BerSeba, och in uppå Ephraims berg, och igenkallade dem till HERRAN deras fäders Gud. 5Och han beställde domare i landena uti alla Juda fasta städer, ju några uti hvar stad; 6Och sade till domarena: Ser till hvad I gören; förty I hållen icke menniskodom, utan HERRANS, och han är med eder i domen. 7Derföre, låter HERRANS fruktan vara när eder. Tager eder vara, och görer så; ty när HERRANOM vårom Gud är ingen orätt, eller anseende till personer, ej heller tager han gåfvor. 8Ock satte Josaphat i Jerusalem utaf Leviterna och Presterna, och utaf de öfversta fäderna i Israel, öfver HERRANS dom och saker, och lät dem bo i Jerusalem; 9Och böd dem och sade: Görer alltså uti HERRANS fruktan, med tro och rätto hjerta. 10Uti alla de saker, som komma till eder ifrån edra bröder, som bo i sina städer, emellan blod och blod, emellan lag och bud, emellan seder och rätter, skolen I undervisa dem, att de icke förbryta sig emot HERRAN, och en vrede må komma öfver eder, och edra bröder; görer alltså, så varden I icke brottslige. 11Si, Amaria Presten är öfverste öfver eder i alla HERRANS saker; så är Sebadia, Ismaels son, Förste i Juda hus, i alla Konungssaker; så hafven I ämbetsmän Leviterna för eder. Varer tröste, och görer så, och HERREN varder blifvandes med dem goda.