1 Min wän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser. 2Min wän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar. 3Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan. 4Wänd din ögon ifrå mig; förty de göra mig brinnande: Ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro. 5Dina tänder äro såsom en fårahjord, de der twagne komma utu watten, hwilke allesammans äro med twillingar hafwande, och ingen ibland dem är ofruktsam. 6Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar. 7Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal; 8Men en är min dufwa, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada: Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofwade henne. 9Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad, såsom solen, förskräckelig såsom en härordan? 10Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna wid bäcken; till att skåda, om winträt blomstrades, om granatäplen grönskades. 11Min själ wisste icke, att han mig intill AmmiNadibs wagnar satt hade. 12Wänd om, wänd om, o Sulamith; wänd om, wänd om, att wi måge skåda dig; hwad sen J på Sulamith annat, än dans i Mahanaim? 13