1 Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom. 2Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna. 3Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min wän ibland sönerna: Jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt. 4Han hafwer mig in uti winkällaren, och kärleken är hans baner öfwer mig. 5Han wederqwicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog. 6Hans wenstra hand ligger under mitt hufwud, och hans högra hand omfamnar mig. 7Jag beswär eder, Jerusalems döttrar, wid rår, eller wid hinder i markene, att J icke uppwäcken eller omaken mina käresto, tilldess henne själf lyster. 8Detta är mins wäns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna. 9Min wän är lik enom råbock, eller ungom hjort; Si, han står bak wår wägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret. 10Min wän swarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit. 11Ty si, wintren är förgången, regnet är öfwerståndet, och är sin wäg; 12Blomstren äro utgångna på markene; wårtiden är kommen, och tuturdufwan låter sig höra i wårt land; 13Fikonträt är knoppadt, winträn blomstras, och gifwa sina lukt: Statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit. 14Min dufwa uti stenklyftor, uti bergsrefwor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit. 15Tager oss räfwar, de små räfwar, som förderwa wingårdar; ty wåra wingårdar blomstras. 16Min wän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser; 17Intil dess att dagen swal warder, och skuggarne afwika: Wänd om, blif såsom en rå, min wän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.