1 Då kommo til JEsum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade: 2Hwi bryta dine Lärjungar de äldstas stadgar; Förty de twå intet sina händer, när de skola äta bröd? 3Han swarade, och sade til dem: Hwi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull? 4Ty Gud hafwer budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hwilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö. 5Men I sägen: Hwar och en må säga til fader eller moder: Det är allt Gudi gifwet, som du skulle få af mig, dig til nytto; dermed sker då, at ingen hedrar sin fader eller sina moder: 6Och hafwen dermed gjort Guds bud til intet, för edra stadgars skull. 7I skrymtare, Esaias hafwer rätt spått om eder, sägandes: 8Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig. 9Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom, som är människobud. 10Och han kallade til sig folket, och sade til dem: Hörer, och förstår. 11Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det som utgår af munnen, det besmittar menniskona. 12Då stego hans Lärjungar fram, och sade til honom: Wetst du, at Phariseerne förargades, när de hörde detta ordet? 13Han swarade, och sade: Hwar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafwer, skall uppryckas med rötter. 14Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare: Hwar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena. 15Då swarade Petrus, och sade til honom: Uttyd oss denna liknelsen. 16Då sade JEsus: Ären I ock ännu oförståndige? 17Förstån I icke ännu, at allt det som ingår genom munnen, det går i buken, och hafwer sin naturliga utgång? 18Men det som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona: 19Ty af hjertat utgå onde tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufweri, falskt wittne, hädelse. 20Det äro de stycken, som besmitta menniskona; men äta med otwagna händer besmittar icke menniskona. 21Och JEsus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar: 22Och si, en Cananeesk qwinna kom af de landsändar, och ropade til honom, och sade: O HERre, Dawids Son, förbarma dig öfwer mig; min dotter qwäls jämmerliga af djelfwulen. 23Men han swarade henne icke et ord, Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss. 24Men han swarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan til de borttappada får af Israels hus. 25Men hon kom, och tilbad honom, sägandes: HERre, hjelp mig. 26Då swarade han, och sade: Det är icke höfweligit, at taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundama. 27Swarade hon: Ja, HERre, dock likwäl äta hundarne af de smulor, som falla utaf deras herrars bord. 28Då swarade JEsus, och sade til henne: O qwinna, din tro är stor, ske dig som du wilt; och hennes dotter blef helbregda i samma stund. 29Och JEsus gick dädan längre fram, och kom til det Galileeska hafwet, och gick up på et berg, och satte sig der. 30Och til honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för JEsu fötter; och han gjorde dem helbregda. 31Så at folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud. 32Och JEsus kallade sina Lärjungar til sig, och sade: Jag ömkar mig öfwer folket; ty de hafwa nu i tre dagar töfwat när mig, och hafwa intet äta; och jag will icke låta dem ifrå mig fastande, at de icke skola gifwas up i wägen. 33Då sade hans Lärjungar til honom: Hwar skole wi få här i öknene så mycket bröd, der wi kunne mätta så mycket folk med? 34Sade JEsus til dem: Huru mång bröd hafwen I? De sade: Sju, och några små fiskar. 35Då böd han folket sätta sig ned på jordena. 36Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfwo folkena. 37Och de åto alle, och wordo mätte; och upptogo det öfwer war i styckom, sju korgar fulla. 38Och de som åto woro fyratusend män, förutan qwinnor och barn. 39Och när han hade skilt folket ifrå sig, steg han til skepps, och kom uti den gränson wid Magdala.