1 Och det begaf sig på en Eftersabbath, at han gick igenom säd, och hans Lärjungar ryckte up ax och gnuggade sönder med händerna och åto. 2Då sade somliga af de Phariseer till dem: Hwi gören I det, som icke är lofligt göra om Sabbatherna? 3Swarade JEsus och sade til dem: Hafwen I icke läst hwad David gjorde, då han hungrade, och de med honom woro? 4Huru han gick in i Guds hus, och tog skådobröden, och åt, och gaf desslikes dem, som med honom woro, hwilket ingom låfligt war att äta, utom allenast Prestomen. 5Och sade han til dem: Menniskones Son är en HERre, desslikes ock öfwer Sabbathen. 6Och det begaf sig på en annan Sabbath, at han gick in uti synagogon, och lärde; och der war en menniska, hwilkens högra hand war borttwinad. 7Och de Skriftlärda och Phariseer waktade på honom, om han någon helbregda gjorde på Sabbathen, at de måtte finna något, der de kunde anklagan före. 8Men han förstod deras tankar, och sade til menniskona, som den twinade handen hade: Statt up, och gack fram. Han stod up, och gick fram. 9Då sade JEsus til dem: Jag skall spörja eder: Må man göra wäl om Sabbatherna, eller göra illa? Hjelpa lifwet, eller förspillat? 10Och han såg sig om på dem alla, och sade till menniskona: Räck ut dina hand. Han ock så gjorde, och hans hand wardt honom färdig, såsom den andra. 11Men de wordo ursinnige, och talades wid emellan sig, hwad de skulle göra åt JEsus. 12Så hände det uti de dagar, at han utgick uppå ett berg til att bedja; och blef der öfwer nattena i bönen till Gud. 13Och då dager wardt, kallade han sina Lärjungar; och utwalde tolf af dem, hwilka han ock kallade Apostlar: 14Simon, den han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jacobus och Johannes, Philippus och Bartholemeus: 15Mattheus och Thomas, Jacobus, Alphei son, och Simon, som kallas Zelotes; 16Och Judas, Jacobs (son), och Judas Ischariothes, den ock förrädaren war. 17Och han gick neder med dem, och stod på en plats i markene, och hele hopen af hans Lärjungar, och ganska mycket folk utaf allt Judeska landet, och Jerusalem, och ifrå Tyrus och Sidon, som wid hafwet ligga; 18Hwilke komne woro, på det de wille höra honom, och warda botade af sina sjukdomar. Och de som qwalde woro af de orena andar wordo helbregde. 19Och allt folket for efter at taga på honom; ty af honom gick kraft, som alla botade. 20Och han lyfte upp sin ögon öfwer sina Lärjungar, och sade: Salige ären I fattige; ty Guds rike hörer eder til. 21Salige ären I, som nu hungren; ty I skolen blifwa mättade. Salige ären I, som nu gråten; ty I skolen le. 22Salige warden I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder; och bortkasta edart namn, såsom det ondt wore, för menniskones Sons skull. 23Glädjens och fröjdens på den dagen; ty si, eder lön är mycken i himmelen; sammalunda hafwa deras fäder ock gjort Prophetomen. 24Men we eder, som rike ären; ty I hafwen eder hugnad. 25We eder, som mätte ären; ty I skolen hungra. We eder, som nu len; ty I skolen gråta och sörja. 26We eder, då alla menniskor lofwa eder; ty sammalunda hafwa ock deras fäder gjort dem falska Prophetomen. 27Men eder, som hören, säger jag: Älsker edra owänner, gören dem godt, som hata eder: 28Wälsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra. 29Den dig slår på det ena kindbenet, dem håll ock det andra till; och den dig tager manteln ifrå, honom förhåll icke heller kjortelen. 30Hwarjom och enom som något begärar af dig, honom gif; och af dem som dina ting tager ifrån dig, beds intet igen. 31Och såsom I wiljen, att menniskorna skola göra eder, gören ock I dem sammalunda. 32Och om I älsken dem, som eder älska, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena älska ock dem, af hwilka de älskade warda. 33Och om I gören dem godt, som eder godt göra, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena göra det ock. 34Och om I lånen dem, der I hoppens få något igen, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena låna ock syndarom, på det de skola få lika igen. 35Utan heldre älsker edra owänner, och görer wäl, och låner, förhoppandes der intet af, och edor lön skall wara mycken, och I skolen wara den Högstas barn; ty han är mild emot de otacksama och onda. 36Waren fördenskull barmhertige, såsom edar Fader ock barmhertig är. 37Dömer icke, så warden I icke dömde; fördömer icke, så warden I icke fördömde; förlåten, så warder eder förlåtit. 38Gifwer, så warder eder gifwit; Et godt mått, wäl stoppadt, skakadt och öfwerflödande, skall man gifwa uti edart sköt; ty med samma mått, som I mäten, skola andra mäta eder. 39Och han sade til dem en liknelse: Kan ock en blinder leda en blindan? Falla de icke båda i gropena? 40Lärjungen är icke öfwer sin mästare; men hwar och en är fullkommen, då han är såsom hans mästare. 41Hwad ser du et grand uti din broders öga; men en bjelka uti ditt eget öga warder du icke warse? 42Eller huru kan du säga til din broder: Broder, håll, jag will borttaga grandet, som uti ditt öga är; och du ser icke sjelf bjelkan uti ditt öga? Du skrymtare, tag först bort bjelkan utu ditt öga, och sedan se til, att du kant uttaga grandet, som är i din broders öga. 43Ty det är icke godt trä, som gör onda frukt, ej heller ondt trä, som gör goda frukt. 44Ty hwart och et trä warder kändt af sine frukt; ty icke hemtar man heller fikon af törne; ej heller hemtar man winbär af tistelen. 45En god menniska bär godt fram utaf sins hjertas goda fatabur, och en ond menniska bär ondt fram utaf sins hjertas onda fatabur; ty deraf hjertat fullt är, det talar munnen af. 46Hwad kallen I mig HERra, HERra; och gören dock icke hwad jag säger eder? 47Hwilken som kommer til mig, och hörer min ord, och gör derefter, jag will låta eder se, hwem han lik är. 48Han är lik enom man, som bygger et hus; hwilken grof djupt, och lade grundwalen på hälleberget; då floden kom, strömade hon in på huset, och kunde dock intet röra det; ty det war grundadt på hälleberget. 49Men den der hörer, och icke gör, han är lik enom man, som byggde sitt hus på jordene, utan grundwal; der strömade floden in på, och straxt föll det; och dess hus fall war stort.