1 Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma. 2Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små. 3Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlät honom det. 4Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ängrar det; så förlåt honom. 5Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona. 6Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och säden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder. 7Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords; 8Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick. 9Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag. 10Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra. 11Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen. 12Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo längt if rå; 13Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss. 14När han dem säg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, Vid de gingo, vordo de rene. 15Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst; 16Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit. 17Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio? 18Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen; 19Och sade till honom: Statt upp, gäck, din tro hafver frälst dig. 20Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor. 21Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder. 22Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen. 23Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller. 24Ty såsom ljungelden ljungar ofvan ar himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag. 25Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet. 26Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar. 27De äto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla. 28Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de äto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde. 29Men den dagen, då Loth gick ut af Sodorna, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla. 30Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras. 31På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver. 32Kommer ihåg Loths hustru. 33Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs. 34Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. 35Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. 36Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten. 37Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.