1 Och det hände sig, att han kom uti ens mans hus, som var en öfverste för de Phariseer, om en Sabbath, till att få sig mat; och de vaktade på honom. 2Och si, en vattusigtig menniska var der för honom. 3Då svarade Jesus, och sade till de lagkloka och Phariseer: Mä man någon hela om Sabbathen? 4Och de tigde. Men han tog honom till sig, och gjorde honom helbregda; och lät gån. 5Och han svarade, sågandes till dem: Hvilkens edars åsne eller oxe faller uti brunnen, och går han icke straxt till att draga honom ut, om Sabbathsdagen? 6Och de kunde intet svara honom dertill. 7Då sade han ock till dem, som budne voro, en liknelse; märkandes, huru de sökte efter att sitta främst, sägandes till dem: 8När du blifver buden af någrom till bröllop, så sätt dig icke i främsta rummet; att icke tilläfventyrs någor kommer, som buden är af honom, och är ärligare än du; 9Och då kommer han, som både dig och honom budit hafver, och säger till dig: Gif denna rum; och då måste du med blygd begynna sitta ned bätter; 10Utan heldre, när du varder buden, gäck, och sätt dig i yttersta rummet; att, då han kommer, som dig budit hafver, må han säga till dig: Min vän, sitt upp bätter; och då sker dig heder för dem, som der med dig till bords sitta. 11Ty hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd. 12Sade han ock desslikes till honom, som honom budit hade: När du gör middagsmåltid, eller nattvard, bjud icke dina vänner, eller dina bröder, eller dina fränder, eller dina grannar, som rike äro; att do icke bjuda dig igen, och löna dig dina välgerning; 13Utan heldre, då du gör gästabåd, kalla de fattiga, sjuka, halta och blinda. 14Och salig äst du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igenlönt i de rättfärdigas uppståndelse. 15Men då en af dem, som vid bordet såto, detta hörde, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike. 16Då sade han till honom: En man hade tillredt en stor nattvard, och böd många; 17Och utsände sin tjenare, den stund nattvarden skulle stå, att han skulle säga dem som budne voro: Kommer; ty all ting äro nu redo. 18Och de begynte allesammans ursaka sig. Den förste sade till honom: Jag hafver köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det; jag beder 'dig, gör min ursäkt. 19Och den andre sade: Jag hafver köpt fem par oxar, och jag måste gå bort och försöka dem; jag beder dig, gör min ursäkt. 20Och den tredje sade: Jag hafver tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma. 21Och tjenaren kom, och sade sin herra allt detta igen. Då vardt husbonden vred, och sade till sin tjenare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda haf härin. 22Och tjenaren sade: Herre, jag hafver gjort som du böd, och här är ännu rum. 23Då sade herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödga dem att komma härin, på det att mitt hus mätte varda fullt. 24Ty jag säger eder, att ingen af de män, som budne voro, skall smaka min nattvard. 25Och gick mycket folk med honom; och han vände sig om, och sade till dem: 26Hvilken som kommer till mig, och icke hatar sin fader och moder, och hustru, och barn, och bröder, och systrar, och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min Lärjunge. 27Och hvilken som icke bär sitt kors, och följer mig, han kan icke vara min Lärjunge. 28Hvilken är den af eder, som vill bygga ett torn, och icke först sitter och öfverlägger bekostningen, om han hafver det han behöfver till att fullborda det med V 29Att, då han hafver lagt grundvalen, och icke kan fullborda det, alle de, som få set, icke skola begynna göra spe af honom; 30Och säga: Denne mannen hafver begynt bygga, och förmådde icke fullbordat. 31Eller hvad Konung vill gifva sig till örligs, och strida emot en annan Konung, sitter han icke först och tänker, om han förmår med tiotusend möta honom, som kommer emot honom med tjugutusend? 32Annars, medan hin ännu långt bort o är, sänder han bådskap till honom, och beder om frid. 33Sammalunda hvar och en af eder, som icke vedersakar allt det han äger, han kan icke vara min Lärjunge. 34Saltet är godt; men om saltet mister sin sälto, med hvad skall man då salta? 35Det är hvarken nyttigt i jordene, eller i dyngone; utan man kastar det bort. Den der öron hafver till att höra, han höre.