1Men Israels barn förtogo sig på det som tillspillogifvet var; ty Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serahs sons, af Juda slägte, tog något af det som tillspillogifvet var; då förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israels barn. 2Och Josua utsände af Jericho några män in mot Aj, som ligger vid BethAven österut ifrå BethEl, och sade till dem: Går upp, och bespejer landet. Och då de hade uppgångit, och bespejat Aj, 3Kommo de igen till Josua, och sade till honom: Låt icke allt folket draga ditupp; utan vid tu eller tre tusend män, att de draga ditupp, och slå Aj, att icke allt folket gör sig der mödo om; förty de äro få. 4Så drogo ditupp af folkena vid tretusend män, och de flydde för de män af Aj. 5Och de af Aj slogo af dem vid sex och tretio män, och jagade dem allt ifrå porten intill Sebarim, och slogo dem den vägen nederåt. Då vardt folkens hjerta förtvifladt, och vardt såsom vatten. 6Och Josua ref sina kläder sönder, och föll uppå sitt ansigte till jordena för Herrans ark, allt intill aftonen, samt med de äldsta af Israel, och de strödde stoft på sin hufvud. 7Och Josua sade: Ack! Herre, Herre, hvi hafver du fört detta folket öfver Jordan, att du skulle gifva oss uti de Amoreers händer, till att förgöra oss? Ack! det vi dock hade blifvit på hinsidon Jordan, såsom vi begynt hade. 8Ack! min Herre, hvad skall jag säga, medan Israel vänder ryggen till sina fiendar? 9När de Cananeer och alle landsens inbyggare det höra, så varda de oss omkringhvärfvande, och utrota vårt namn af jordene; hvad vill du då göra dino stora Namne? 10Då sade Herren till Josua: Statt upp, hvi ligger du så på ditt ansigte? 11Israel hafver syndat, och de hafva gångit öfver mitt förbund, som jag dem budit hafver; och hafva tagit af det som tillspillogifvet var, och stulit, och ljugit, och lagt ibland sin tyg. 12Israels barn kunna icke blifva ståndande för sina fiendar; utan måste vända ryggen till sina fiendar; förty de äro tillspillo vordne. Jag skall icke vara mera med eder, om I icke låten komma den spillning ifrån eder. 13Statt upp, och helga folket, och säg: Helger eder till morgons; ty så säger Herren Israels Gud: En spillning är ibland dig, Israel; derföre kan du icke blifva ståndandes för dina fiendar, tilldess I låten den spillningen komma ifrån eder. 14Och I skolen bittida gå fram, den ena slägten efter den andra; och på hvilken slägten Herren drabbar, der skall gå fram den ena ätten efter den andra; och på hvilken ätten Herren drabbar, der skall gå fram det ena huset efter det andra; och på hvilket hus Herren drabbar, der skall gå fram den ene husbonden efter den andra. 15Och hvilken som befunnen varder med någon spillgifven ting, honom skall man uppbränna i eld, med allt det han hafver; derföre, att han hafver gångit emot Herrans förbund, och bedrifvit en galenskap i Israel. 16Så stod Josua bittida upp om morgonen, och hade fram Israel, den ena slägten efter den andra; och det drabbade inpå Juda slägte. 17Och då han hade Juda slägte fram, drabbade det inpå de Serahiters ätt; och då han hade de Serahiters ätt fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Sabdi. 18Och då han hade hans hus fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serahs sons, utaf Juda slägte. 19Och Josua sade till Achan: Min son, gif Herranom Israels Gudi ärona, och gif honom prisen; och säg mig hvad du gjort hafver, och ljug intet för mig. 20Då svarade Achan Josua, och sade: Sannerliga, jag hafver syndat emot Herran Israels Gud; så och så hafver jag gjort: 21Jag såg ibland rofvet en kostelig Babylonisk mantel, och tuhundrade siklar silfver, och en gyldene tungo, femtio siklar värd till vigt; der fick jag lust till, och tog det; och si, det är nedergrafvet i jordene i mitt tjäll, och silfret derunder. 22Då sände Josua dit båd; de lupo till tjället, och si, der var det nedergrafvet i hans tjäll, och silfret derunder. 23Och de togo det utu tjället, och båro till Josua, och till all Israels barn, och kastade det der ned för Herran. 24Då tog Josua och hela Israel med honom Achan, Serahs son, med silfret, mantelen och gyldene tungone, hans söner och döttrar, hans oxar och åsnar, och får, hans tjäll, och allt det han hade; och förde ut i Achors dal. 25Och Josua sade: Efter du hafver plågat oss, så plåge dig Herren på denna dag! Och hela Israel stenade dem, och brände dem upp i eld. 26Och då de hade stenat dem, gjorde de ena stora stenrösjo öfver dem, hvilken ännu varar allt intill denna dag. Så vände då Herren sig ifrå sine vredes grymhet; deraf heter det rummet Achors dal intill denna dag.