1Då svarade Bildad af Suah, och sade: 2När viljen I göra en ända på att tala? Akter dock till; sedan vilje vi tala. 3Hvi varde vi aktade (för dig) såsom oskälig djur, och äre så orene för edor ögon? 4Vill du brista för hätskhets skull? Menar du, att för dina skull skall jorden öfvergifven varda, och hälleberget utaf sitt rum försatt varda? 5Och skall dens ogudaktigas ljus utslockna, och gnistan af hans eld skall intet lysa. 6Ljuset i hans hyddo skall varda till mörker, och hans lykta öfver honom skall utsläckt varda. 7Hans håfvors tillgångar skola varda trånga, och hans anslag skall fela honom; 8Ty han är med sina fötter förd i snarona, och vandrar i nätet. 9En snara skall hålla hans häl, och de törstige skola få fatt på honom. 10Hans snara är lagd på jordene, och hans gildre på hans stig. 11På alla sidor skola hastig förfärelse förskräcka honom, så att han icke skall veta hvartut han skall. 12Hunger skall blifva hans håfvor, och uselhet skall blifva honom tillredd, och hänga vid honom. 13Hans huds starkhet skall förtärd varda, och hans starkhet skall dödsens Förste förtära. 14Hans tröst skall utrotas utu hans hyddo, och de skola drifva honom till förskräckelsens Konung. 15Uti hans hyddo skall intet blifva; öfver hans palats skall svafvel strödt varda. 16Nedantill skola hans rötter förtorkas, och ofvanuppå afskäras hans säd. 17Hans åminnelse skall förgås i landena, och skall intet namn hafva på gatone. 18Han skall fördrifven varda ifrå ljusena i mörkret, och af jordene bortkastad varda. 19Han skall ingen barn hafva, och ingen barnabarn i sin folk; honom skall ingen qvar blifva i hans slägt. 20De som efter honom komma, skola gifva sig öfver hans dag; och dem, som för honom äro, skall fruktan uppå komma. 21Detta är dens orättfärdigas boning; och detta är rummet till honom, som intet vet af Gudi.