1Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene. 2Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse. 3Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig? 4Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem. 5Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta. 6Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem. 7Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge. 8Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena. 9Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes. 10Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder. 11Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva; 12Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt. 13Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. 14Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster. 15Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp? 16Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene.