1 Men summan af det wi tale, är detta: Wi hafwa en sådan Öfwersteprest, som sitter på högra handen på Majestätets stol i himmelen; 2Och är en skaffare öfwer de heliga håfwor, och öfwer det sannskyldiga tabernaklet, hwilket Gud upprest hafwer, och ingen menniska. 3Ty hwar och en öfwersteprest warder skickad till att offra gåfwor och offer; derföre är det af nöden, att denne ock något hafwer, det han offra skall. 4Hwar Han nu wore på jorden, så wore Han icke prest: der prester äro, de der efter lagen offra gåfor; 5Hwilka tjena eftersynen och skuggan till de himmelska ting: såsom Mose af Gud swaradt wardt, då han skulle fullkomna tabernaklet: Se till, sade Han, att du gör allt efter den eftersyn, som dig wist är på berget. 6Men nu hafwer Han fått ett bättre embete, såsom Han ett bättre testamentes Medlare är, det ock på bättre löfte satt är. 7Ty om det första hade warit ostraffeligt, hade ingalunda wordet sökt rum till ett annat. 8Ty Han straffar dem, och säger: Si de dagar skola komma, säger HERren, att jag skall fullkomna öfwer Israels hus, och Juda hus, ett nytt testamente; 9Icke efter det testamentet, som jag deras fäder gjorde, på den dag, då jag tog dem wid deras hand, att utföra dem af Egypti land; efter de blefwo icke ståndande i mitt testamente, så hafwer jag ock gifwit dem utur mitt sinne, säger HERren. 10Ty detta är det testamente, som jag will göra Israels hus, efter dessa dagar, säger HERren: Jag will gifwa min lag uti deras sinne, och uti deras hjertan will jag skrifwa dem; och jag will wara deras Gud, och de skola wara mitt folk. 11Och skall ingen lära sin nästa, eller sin broder, och säga: Känn HERran; ty de skola alle känna mig, ifrån den minsta ibland dem, ock till den största. 12Ty jag warder förblidkad öfwer deras orättfärdigheter, och deras synder, och deras ondska skall jag icke mer ihågkomma. 13I det Han säger: Ett nytt, föråldrade Han det första; det nu åldrigt och gammalt är, det är hardt wid ändan.