1 Förty, hwar och en öfwersteprest, den af menniskor uttages, han warder satt för meniskorna, i de ting som Gudi på röra, att han skall offra gåfwor och offer för synderna. 2Den der kan warkunna sig öfwer dem, som fåkunnige äro, och wille fara: efter Han är ock sjelf belagd med swaghet. 3Derföre måste han ock, såsom för folket, så ock för sig sjelf offra, för synder. 4Och ingen tager sig sjelf ära; utan den som ock kallad warder af Gud, likasom Aron. 5Så hafwer ock icke Christus gjort sig sjelf härligan, att Han skulle wara Öfwersteprest; utan den som sade till Honom: Du äst min Son, i dag hafwer jag födt dig. 6Såsom Han ock annorstädes säger: Du äst en prest i ewig tid, efter Melchisedeks sätt. 7Och hafwer på sitt kötts dagar offrat bön och åkallan, med starkt rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden: och wardt bönhörd, derföre att Han höll Gud i wördning. 8Och ändå Han war Guds Son, hafwer Han dock af thy Han led, lärt lydno. 9Och då Han fullkommen wardt, blef Han allom dem, som Honom lyda, en orsak till ewig salighet. 10Kallad af Gud en Öfwersteprest, efter Melchisedeks sätt. 11Derom wi hade wäl mycket tala; men det är swårt, efter I ären så oförståndige. 12Och I, som länge sedan skulle warit lärare, behöfwen åter, att man lärer eder de första bokstäfwerna af Guds ord; och att man gifwer eder mjölk, och icke stadig mat. 13Ty hwem man ännu mjölk gifwa måste, han är oförfaren i rättfärdighetens ord: ty han är ett barn. 14Men dem, som fullkomne äro, tillhörer stadig mat, de som genom wanan öfwade äro i sinnen, till att åtskilja godt och ondt.