1 Ty lagen hafwer skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfwa warelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra. 2Annars hade det återwändt offras: efter de, som så offra, hade sedan intet samwete haft af synder, när de hade en resa warit rene gjorde. 3Utan dermed sker en åminnelse på synderna hwart år. 4Ty omöjligt är genom oxablod och bockablod borttaga synder. 5Derföre, då Han kommer i werlden, säger Han: Offer och gåfwor hafwer du icke welat; men kroppen hafwer du mig beredt. 6Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke. 7Då sade jag: Si, jag kommer; i boken är skrifwet om mig, att jag skall göra din wilja, o Gud. 8Tillförene då Han sade: Offer och gåfwor, bränneoffer och syndoffer hafwer du icke welat; icke behaga de dig heller, hwilka efter lagen offras; 9Då sade Han: Si jag kommer, till att göra, o Gud, din wilja. Der tager Han det första bort, att Han det andra insätta skall. 10I hwilken wilja wi helgade äro en resa, genom JEsu Christi kropps offer. 11Och hwar och en prest är insatt, att han dagligen skall sköta gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hwilka aldrig kunna borttaga synder. 12Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det ewinnerligen gäller, sitter Han på Guds högra hand. 13Och wäntar nu, till dess Hans owänner lagde warda Honom till en fotapall. 14Ty med ett offer hafwer Han ewinnerligen fullkomnat dem, som helige warda. 15Det betygar oss ock den Helige Ande, ty då Han tillförene sagt hade: 16Det är det Testamentet, som jag dem göra will, efter de dagar, säger HERren: jag will gifwa min lag i deras hjerta, och i deras sinne will jag skrifwa dem. 17Och deras synder och orättfärdighet will jag icke mer ihågkomma. 18Der nu sådan förlåtelse är, der är icke mer offer för synder. 19Efter wi nu hafwa, käre bröder, frihet till att ingå uti det heliga, genom JEsu blod. 20Hwilken Han oss beredt hafwer till en ny och lefwande wäg, genom förlåten, det är, genom sitt kött. 21Och hafwa en Öfwersteprest öfwer Guds hus; 22Så låt oss framgå, med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samwete, och twagne om kroppen med rent watten. 23Och låt oss hålla hoppets bekännelse owikligen; ty Han är trofast, som det lofwat hafwer. 24Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppwäcka till kärlek och goda gerningar. 25Icke öfwergifwande wår församling, såsom somlige för sed hafwa, utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas. 26Ty om wi sjelfwiljande synda, sedan wi förstått hafwa sanningen, då står oss intet offer igen för synderna. 27Utan en förskräcklig domens förbidelse, och eldens nit, som motståndarena förtära skall. 28Ho som bryter Mose lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre wittnen. 29Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den, som Guds Son förtrampar, och Testamentets blod såsom orent aktar, genom hwilket Han helgad är, och försmäder nådens Anda? 30Ty wi känna den som sade: Hämden är min; jag skall wedergälla det, säger HERren. Och åter: HERren skall döma sitt folk. 31Det är gräseligt falla uti lefwandes Guds händer. 32Men kommer ihåg de framlidna dagar, i hwilka I upplyste woren, och stoden en stor törning i bedröfwelsen. 33En dels, då I sjelfwe genom hädelse och bedröfwelse ett widunder worden; och en dels, då I sällskap haden med dem, som det så går. 34Ty I hafwen delaktige warit af de bedröfwelser, som af mina bojor gingo, och med fröjd lidit edra egodelars försköfling, wetande, att I när eder sjelfa bättre och blifwande egodelar hafwen i himmelen. 35Så kaster icke nu bort eder tröst, som en stor lön hafwer. 36Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds wilja, och få det, som lofwat är. 37Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke. 38Men den rättfärdige skall lefwa af tron; och hwilken sig undandrager, han skall icke behaga min själ. 39Men wi äro icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själen.