1 Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene. 2Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag wet intet af HERranom, och will ej heller släppa Israel. 3De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: Så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd. 4Då sade Konungen i Egypten till dem: Hwi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edart arbete. 5Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetena. 6Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfwer folket, och deras ämbetsmän, och sade: 7I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene: Låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå. 8Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförne, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Wi wilje gå och offra wårom Gud. 9Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal. 10Då gingo fogdarna öfwer folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder. 11Går själfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås. 12Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade. 13Och fordarna drefwo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå. 14Och de ämbetsmän af Israels barn, hwilka Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene? 15Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hwi far du så med dina tjenare? 16Dinom tjenarom gifwes intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är: Och si, dine tjenare warda slagne, och syndas uppå ditt folk. 17Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; därföre sägen I: Wi wiljom gå och offra HERranom. 18Så går nu bort, och görer edor dagsarbete: Strå skall eder intet gifwas; men talet på teglet måsten I leverera från eder. 19Då såge ämbetsmännerna af Israels barn, att det wardt intet bättre, efter sagdt wardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet. 20Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i wägenom före dem; 21Och sade till dem: HERren se uppå eder, och döme det, att I hafwen gjort wår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem swärdet i händerna till att dräpa oss. 22Mose kom igen till HERran, och sade: HERre, hwi gör du så illa emot detta folket? Hwi hafwer du sändt mig? 23Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafwer han ännu hårdare plågat folket; och du hafwer icke frälst ditt folk.