1 Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans obsmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga. 2Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit. 3Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder. 4Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse. 5Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge. 6Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse; 7Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fatt hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad. 8Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder; 9Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto. 10Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden. 11Si. detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken. 12Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi. 13Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder. 14Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden. 15Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan. 16Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.