1Derefter kommo Moabs barn, Ammons barn, och med dem de af Ammonim, till att strida emot Josaphat. 2Och man kom, och bådade det Josaphat, och sade: Emot dig kommer ett mägta stort tal ifrå hinsidon hafvet, af Syrien, och si, de äro i HazezonThamar, det är EnGedi. 3Men Josaphat fruktade sig, och ställde sitt ansigte till att söka Herran, och lät utropa en fasto i hela Juda. 4Och Juda kom tillhopa, till att söka Herran; kommo ock utaf alla Juda städer till att söka Herran. 5Och Josaphat trädde in i menigheten af Juda och Jerusalem, uti Herrans hus inför nya gården; 6Och sade: Herre, våra fäders Gud, äst icke du Gud i himmelen, och råder öfver all Hedningarnas rike? Och i dine hand är kraft och magt, och ingen är, som emot dig stå kan. 7Hafver du, vår Gud, icke fördrifvit detta lands inbyggare för dino folke Israel, och hafver gifvit det Abrahams dins väns säd till evig tid; 8Så att de hafva bott deruti, och byggt dig derinne till ditt Namn en helgedom, och sagt: 9Om något ondt, svärd, straff, pestilentie, eller hård tid öfver oss komme, skulle vi stå för detta hus inför dig; förty ditt Namn är i desso huse; och ropa till dig i våra nöd, så ville du höra dertill och hjelpa? 10Nu si, Ammons barn, Moab, och de af Seirs berg, öfver hvilka du icke lät Israels barn draga, då de foro utur Egypti land, utan de måste vika af ifrå dem, och icke förderfva dem; 11Och si, de låta oss det umgälla, och komma till att utdrifva oss utu ditt arf, som du oss gifvit hafver. 12Vår Gud, vill du icke döma dem? Ty i oss är ingen magt emot denna stora hopen, som emot oss kommer; vi vete icke hvad vi göra skole, utan vår ögon se till dig. 13Och hele Juda stod för Herranom med sin barn, hustrur och söner. 14Men öfver Jahasiel, Sacharia son, Benaja sons, Jehiels sons, Matthania sons, den Leviten utaf Assaphs barn, kom Herrans Ande midt i menighetene; 15Och sade: Akter härtill, hele Juda, och I Jerusalems inbyggare, och Konung Josaphat; så säger Herren till eder: I skolen icke frukta eder, eller gifva eder för denna stora hopenom; ty det striden icke I, utan Gud. 16I morgon skolen I draga ned till dem; och si, de draga upp till Ziz, och I skolen råka dem vid bäcken, för öknene Jeruel. 17Förty I skolen intet strida i denna sakene; allenast träder fram, och står, och ser Herrans salighet, den med eder är; Juda och Jerusalem, frukter eder intet, och gifver eder icke; i morgon drager ut emot dem. Herren är med eder. 18Då böjde sig Josaphat med sitt ansigte till jordena, och hela Juda och Jerusalems inbyggare föllo neder för Herranom, och tillbådo Herran. 19Och Leviterna utaf de Kehathiters barn, och utaf de Korinters barn, stodo upp till att lofva Herran Israels Gud med höga röst åt himmelen. 20Och de voro bittida uppe om morgonen, och drogo ut till den öknen Thekoa. Och då de utdrogo, stod Josaphat och sade: Hörer härtill, Juda, och I Jerusalems inbyggare: Tror uppå Herran edar Gud, så varden I trygge; och tror hans Propheter, så sker eder lycka. 21Och han underviste folket, och satte sångare för Herranom, och dem som lofva skulle i heligom skrud, och gå för väpnade hären, och säga: Tacker Herranom, ty hans barmhertighet varar evinnerliga. 22Och då de begynte till att tacka och lofva, lät Herren bakhären, som emot Juda kommen var, komma in på Ammons barn, Moab, och dem af Seirs berg; och de slogo dem. 23Då stodo Ammons barn och Moab emot dem af Seirs berg, till att förspilla och nederlägga dem; och då de hade gjort ända på dem af Seirs berg, halp den ene dem andra, att de ock förderfvade sig. 24Men då Juda kom till Mizpe vid öknen, vände de sig emot hopen; och si, då lågo de döde kroppar på jordene, så att ingen undsluppen var. 25Och Josaphat kom med sitt folk till att byta deras rof, och funno ibland dem myckna ägodelar och kläder, och kostelig tyg; och skinnade dem, så att de icke mer kunde föra, och utbytte rofvet i tre dagar; ty det var ganska mycket. 26På fjerde dagenom kommo de tillhopa uti lofsdalenom; förty der lofvade de Herran; deraf heter det rummet lofsdal, allt intill denna dag. 27Alltså vände hvar och en af Juda och Jerusalem tillbaka igen, och Josaphat för dem, så att de drogo till Jerusalem med fröjd; ty Herren hade gifvit dem en glädje öfver deras fiendar; 28Och drogo in uti Jerusalem med psaltare, harpor och trummeter, till Herrans hus. 29Och Guds fruktan kom öfver all rike i landen, då de hörde, att Herren hade stridt emot Israels fiendar. 30Alltså vardt Josaphats rike stilla; och Gud gaf honom ro allt omkring. 31Och Josaphat regerade öfver Juda; och var fem och tretio år gammal, då han Konung vardt, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem. Hans moder het Asuba, Silhi dotter. 32Och han vandrade uti sins faders Asa väg, och gick intet derifrå, att han ju gjorde det Herranom väl täcktes; 33Undantagno, att de höjder icke borttagne vordo; förty folket hade ännu icke skickat sitt hjerta till deras fäders Gud. 34Hvad nu mer af Josaphat sägande är, både det första och det sista, si, det är skrifvet i Jehu gerningar, Hanani sons, hvilka han upptecknat hafver uti Israels Konungars bok. 35Derefter förenade sig Josaphat, Juda Konung, med Ahasia, Israels Konung, hvilken ogudaktig var med sitt väsende. 36Och han samfällde sig med honom till att göra skepp, att de skulle fara till sjös; och skeppen gjorde de i EzionGeber. 37Men Elieser, Dodava son af Maresa, spådde emot Josaphat, och sade: Derföre, att du hafver förenat dig med Ahasia, hafver Herren omintetgjort din verk. Och skeppen vordo sönderslagne, och kunde intet till sjös fara.