1För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan. 2  Var mig nådig, o Gud, var mig nådig;  ty till dig tager min själ sin tillflykt.  Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,  till dess att det onda är förbi. 3  Jag ropar till Gud den Högste,  till Gud, som fullbordar sitt verk för mig. 4  Han skall sända från himmelen och frälsa mig,  när jag smädas av människor som stå mig efter livet.  Sela.  Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet. 5  Min själ är omgiven av lejon,  jag måste ligga bland eldsprutare,  bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar,  och vilkas tungor äro skarpa svärd. 6  Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;  över hela jorden sträcke sig din ära. 7  De lägga ut nät för mina fötter,      min själ böjes ned,  de gräva för mig en grop,      men de falla själva däri.  Sela. 8  Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,  mitt hjärta är frimodigt;      jag vill sjunga och lova. 9  Vakna upp, min ära;  upp, psaltare och harpa!      Jag vill väcka morgonrodnaden. 10  Jag vill tacka dig bland folken, Herre;      jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. 11  Ty din nåd är stor allt upp till himmelen      och din trofasthet allt upp till skyarna. [ (Psalms 57:12)  Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;  över hela jorden sträcke sig din ära. ]