1  Varför larma hedningarna  och tänka folken fåfänglighet? 2  Jordens konungar resa sig upp,  och furstarna rådslå med varandra,  mot HERREN och hans smorde: 3  »Låt oss slita sönder deras bojor  och kasta deras band ifrån oss.» 4  Han som bor i himmelen ler,  HERREN bespottar dem. 5  Då talar han till dem i sin vrede,  och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: 6  »Jag själv har insatt min konung  på Sion, mitt heliga berg.» 7  Jag vill förtälja om vad beslutet är;  HERREN sade till mig:  »Du är min son,  jag har i dag fött dig. 8  Begär av mig,  så skall jag giva dig hedningarna till arvedel  och jordens ändar till egendom. 9  Du skall sönderslå dem med järnspira,  såsom lerkärl skall du krossa dem.» 10  Så kommen nu till förstånd, I konungar;  låten varna eder, I domare på jorden. 11  Tjänen HERREN med fruktan,  och fröjden eder med bävan. 12  Hyllen sonen, så att han icke vredgas  och I förgåns på eder väg;  ty snart kunde hans vrede upptändas.  Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.