1En sång av David; en bön, när han var i grottan. 2  Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN. 3  Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom. 4  När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig. 5  Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ. 6  Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.» 7  Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]