1  Varför, HERRE,  står du så långt ifrån  och fördöljer dig i nödens tider? 2  Genom de ogudaktigas övermod      måste den arme lida.  Må de fångas i de ränker      som de hava uttänkt! 3  Ty den ogudaktige berömmer sig      av sin själs lystnad,  och den rovgirige talar förgripligt      och föraktar HERREN. 4  Den ogudaktige säger i sitt högmod:      »Han frågar icke därefter.»  »Det finnes ingen Gud»,      så äro alla hans tankar. 5  Trygga äro alltid hans vägar,  dina domar gå högt över hans blickar;  alla sina ovänner räknar han för intet. 6  Han säger i sitt hjärta:      »Jag skall icke vackla,  över mig skall i evighet      ingen olycka komma.» 7  Hans mun är full av förbannelse,      av svek och förtryck;  hans tunga gömmer      olycka och fördärv. 8  Han lägger sig i försåt vid gårdarna,  i lönndom vill han dräpa den oskyldige;  hans ögon lura på den olycklige. 9  Han ligger i försåt på lönnligt ställe,      såsom ett lejon i sitt snår,  han ligger i försåt för att gripa den arme;  han griper den arme,      i det han drager honom in i sitt nät. 10  Han trycker sig ned, han ligger på lur,  och de olyckliga falla i hans klor. 11  Han säger i sitt hjärta:      »Gud förgäter det,  han har dolt sitt ansikte,      han ser det aldrig.» 12  Stå upp, HERRE;      Gud, upplyft din hand,  förgät icke de arma. 13  Varför skall den ogudaktige      få förakta Gud  och säga i sitt hjärta      att du icke frågar därefter? 14  Du har ju sett det, ty du giver akt      på olycka och jämmer,      för att taga det i din hand.  Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;  du blev den faderlöses hjälpare. 15  Bryt sönder den ogudaktiges arm,  och hemsök de ondas ogudaktighet,      så att du icke mer finner den. 16  Ja, HERREN är konung      alltid och evinnerligen;  hedningarna utrotas ur hans land. 17  De ödmjukas trängtan      hör du, HERRE;  du gör deras hjärtan ståndaktiga;      du låter ditt öra giva akt 18  för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,  så att människor, komna av jord,      ej längre vålla skräck.