1Men HERREN sade till mig; Om än Mose och Samuel trädde inför mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk. Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå. 2Och om de fråga dig: »Vart skola vi gå?», så skall du svara dem: Så säger HERREN: I pestens våld den som hör pesten till, i svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som hör hungern till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen till. 3Fyra slags hemsökelser skall jag låta komma över dem, säger HERREN: svärdet, som skall dräpa dem, hundarna, som skola släpa bort dem, himmelens fåglar och vilddjuren på marken, som skola äta upp och fördärva dem. 4Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken på jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda konung, har gjort i Jerusalem. 5  Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem,      och vem kan ömka dig,  och vem kan vilja komma för att fråga      om det står väl till med dig? 6  Du själv försköt mig, säger HERREN;      du gick din väg bort.  Därför uträckte jag mot dig min hand och fördärvade dig;      jag hade tröttnat att förbarma mig. 7  Ja, jag kastade dem med kastskovel      vid landets portar,  jag gjorde föräldrarna barnlösa, jag förgjorde mitt folk,      då de ej ville vända om från sina vägar. 8  Deras änkor blevo genom mig      talrikare än sanden i havet;  över mödrarna till deras unga      lät jag förhärjare komma      mitt på ljusa dagen;  plötsligt lät jag ångest och förskräckelse      falla över dem. 9  Om en moder än hade sju söner,      måste hon dock giva upp andan i sorg;  hennes sol gick ned, medan det ännu var dag,      hon måste bliva till skam och blygd.  Och vad som är kvar av dem skall      jag giva till pris  åt deras fienders svärd, säger HERREN 10  »Ve mig, min moder, att du har fött mig,  mig som är till kiv och träta för hela landet!  Jag har icke drivit ocker,  ej heller har någon behövt ockra på mig;  likväl förbanna de mig alla.» 11Men HERREN svarade: »Sannerligen, jag skall styrka dig och låta det gå dig väl. Sannerligen, jag skall så göra, att dina fiender komma och bönfalla inför dig i olyckans och nödens tid. 12Kan man bryta sönder järn, järn från norden, eller koppar?» -- 13Ditt gods och dina skatter skall jag lämna till plundring, och det utan betalning, till straff för allt vad du har syndat i hela ditt land. 14Och jag skall låta dina fiender föra dig in i ett land som du icke känner. Ty min vredes eld är upptänd; mot eder skall det brinna. 15  HERRE, du vet det.  Tänk på mig och låt dig vårda om mig,  och skaffa mig hämnd på mina förföljare;  tag mig icke bort, du som är långmodig.  Betänk huru jag bär smälek för din skull 16  När jag fick dina ord, blevo de min spis,  ja, dina ord blevo för mig  mitt hjärtas fröjd och glädje;  ty jag är uppkallad efter ditt namn,  HERRE, härskarornas Gud. 17  Jag har icke suttit i gycklares samkväm      och förlustat mig där;  för din hands skull har jag måst sitta ensam,      ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse. 18  Varför skall jag då plågas så oavlåtligt,      och varför är mitt sår så ohelbart?      Det vill ju icke läkas.  Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck,      så som ett vatten som ingen kan lita på. 19  Därför säger HERREN så:  Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter      och bliva min tjänare.  Och om du frambär ädel metall utan slagg,      så skall du få tjäna mig såsom mun.  Dessa skola då vända åter till dig,      men du skall icke vända åter till dem. 20  Och jag skall göra dig inför detta folk  till en fast kopparmur,  så att de icke skola bliva dig övermäktiga,  om de vilja strida mot dig;  ty jag är med dig och vill frälsa dig  och vill hjälpa dig, säger HERREN. 21  Jag skall hjälpa dig ut ur de ondas våld  och skall förlossa dig ur våldsverkarnas hand.