1  Ve dem som draga åstad  ned till Egypten för att få hjälp,  i det de förlita sig på hästar,  dem som sätta sin förtröstan på vagnar,      därför att där finnas så många,  och på ryttare,      därför att mängden är så stor,  men som ej vända sin blick      till Israels Helige  och icke fråga efter HERREN! 2  Också han är ju vis;      han låter olyckan komma,  och han ryggar icke sina ord.  Han reser sig upp mot de ondas hus  och mot den hjälp som ogärningsmännen sända. 3  Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud,  deras hästar äro kött och icke ande.  Och HERREN skall räcka ut sin hand,  och då skall hjälparen vackla      och den hjälpte falla,  och båda skola tillhopa förgås. 4  Ty så har HERREN sagt till mig:  Såsom ett lejon ryter,      ett ungt lejon över sitt rov,  och icke skrämmes bort      av herdarnas rop  eller rädes för deras larm,      när de i mängd samlas dit,  så skall HERREN Sebaot fara ned      för att strida på Sions berg      och uppe på dess höjd. 5  Såsom fågeln breder ut sina vingar,  så skall HERREN Sebaot      beskärma Jerusalem;  han skall beskärma och hjälpa,      han skall skona och rädda. 6Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom ett så djupt fall, I Israels barn. 7Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt eder till synd. 8Och Assur skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd, som icke är en människas, skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skola bliva trälar. 9Och hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skola i förfäran fly ifrån baneret. Så säger HERREN, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.